Supernatural
Nu är det snart dags efter en flera veckors paus!!! Supernatural börjar sändas imorgon 31 januari igen!!
Jag fattar inte att vi nordbor inte har fattat hur bra den här serien är! Den är ju grym!
Fast den gick ju tydligen på SVT tidigare.. konstigt.. SVT liksom?? Men kolla in den iaf! Grymt bra!!
Bara några dagar kvar!!!
Om några dagar är det Björnrike som gäller! Wuhuu!! Heh.. Upp i backarna, känna (och SE) snön yra, off-pist, after-ski etc etc...! Åh, vad skönt det ska bli! Och klart vi ska off-pist Linus! :D Men jag tror vi håller oss i närheten av backarna den här gången, precis som du sa..! :P Hehe.. Bussresan upp kommer ju att bli intressant, men hey, med trevligt sällskap ska väl allt gå! Haha! Plus att jag kan ju sova hela bussresan om jag så vill! Hehe, nejdå.. Ska inte lämna stackars Lina att sitta i bussen alldeles själv... Men oj, så kul det ska bli..! Plus att efter skidresan har jag bara en arbetsvecka kvar! En arbetsvecka! 7 nätter! That's it...! Sen är det nästan dags! Dublin, here we come! Oh my God, jag vill åka nu!! :D
Däremot har Heidi dämpat mitt humör igen.. Allvarligt så skiter jag i den bruden nuförtiden.. Jag vet att det finns så många som skulle vilja skada henne, göra henne något, så att hon skulle förstå hur idiotiskt hon beter sej.. Men jag orkar inte. Hon är inte värd det. Hon är inte värd någonting. Jag kan inte förstå hur en människa kan vara så fel, bete sej så fel, och låtsas som att allt är ok? Hur klarar hon av att se sej själv i spegeln om dagarna? Hon tror på fullaste allvar att hon har rätt, men ändå smyger hon och gömmer sej och undviker allt. Hmmph... Vilken patetisk varelse man är om man måste ljuga för sej själv för att låtsas se bättre ut i verkligheten.
Men det lämnar vi bakom oss. Hela det här lämnar vi bakom oss. Jag kommer förtås att se till att jag får mina pengar tillbaka, men nu är det slut på detta elände. Vi åker iväg. Min ängel och jag. Och vi ska göra det med ett jäkla BANG! Hehe.. Om man nu kan säga så. Vi ska ha en sjudundrans fest precis före vi åker. Bara vi får det planerat. Svårt att fixa lokal när man inte vet hur många som kommer.. Men det löser sej. Allt löser sej.. ;)
Mamma är bäst!
Hon har nu skickat ett mail till Heidis mamma för att kolla upp vad som riktigt händer. De senaste grejerna jag hört om Heidi gör nämligen så jag inte tror ett skvatt på att hon skulle ha pratat med sin familj om det här hela. En mytoman ska man aldrig lita på, och eftersom min kära mamma vill hjälpa mej, så skickade hon nu alltså en förfrågan och uppmanan till Heidis mamma att ta reda på vad hennes dotter riktigt håller på med.
Vi får nu vänta och se vad som händer. Kanske ingenting? För vilken mor vill tro något sådant om sin egen dotter? Men nu har vi iaf gjort allt vi kan för att få det här löst.
Jag hoppas och önskar över allt annat att detta nu löser sej, så att jag med ett glatt och lättat hjärta kan flytta till Irland, så att mina axlar inte längre tyngs ner av denna börda.
Om jag någonsin skall be till Gud, så är det nu.
Jag behöver hjälp.
Hei hei mami ja papi!
Ja, då ska man snart åka hem till Åbo och säga hej då till mamma och pappa då. Eller, senare idag vill säga. Med lyxhytt och champagnefrukost. =D Hade ju poäng kvar på Siljas stamgästkortet så jag tänkte att jag lika gärna kunde använda upp dem. Hehe.. Samma sak på väg tillbaka.. Men först är det avsked. Hoh. Äh, det blir säkert bra.
Snart kommer min Ängel till jobbet, och så får jag åka hem till vår lilla tältsäng och sova några timmar. Hehe. Fast nu har vi ju utökat med en uppblåsbar madrass också. Den blåste vi upp i lördags morse. Båda satt med kväljningar och yrade tills vi äntligen fick upp den. Haha.. Det är en uppblåsbar soffa egentligen, så det är två madrasser som man egentligen viker ihop. Men vi sov på varsin madrass och hivade ut tältsängen. Det roliga var att det visade sej vara pyspunka på min del av madrassen, så efter en timme låg jag på golvet och hade madrassen runt mej.. haha! Men när Pixie sedan stigit upp rullade jag över på hennes sida och sov vidare.
Igår fick jag äntligen tillbaka min klocka som jag glömde hos Adam förra året! =D Det tog ett tag. Men nu har jag den äntligen, så nu känns det bra! Haha!
Sista natten med min "andra hälft"
Åååh.. Min Victor, varför är du inte här på morgonen och livar upp tillvaron åt mej??? Det här är ju sista natten jag har med min Jonny, så när det här samtalet tar slut så kommer jag ju att bli deppad..! =(
Gråt.
I brist på annat...
... så försöker man hitta en ny rolig design åt sin bloggsida... hmm.. jobbigare än jag trodde...
Flygkrasch
Jag som jobbar natt hänger inte riktigt med i nyheterna som händer under veckan. Jag sover ju när jag är hemma, och mitt intresse för vad som sker runtom i världen brukar inte riktigt nå sin topp före jag ens öppnat ögonen. Men nu när jag sitter här på nattkvisten och funderar på hur jag ska fördriva tiden på bästa sätt.. ja, då ramlar jag in på Aftonbladets hemsida och det första mina ögon fastnar på är "Flygdrama på Heathrow". Shit alltså!
När jag var tillsammans med Ed märkte jag av dessa grejer mycket mer. Flygkrascher, tekniska problem, bombhot, RIKTIGA bomber, olyckor, dödsfall osv osv. Det kändes som om något hände med flygplan till höger och vänster om mej hela tiden. Tidigare hade en flygkrasch inget större värde för mej än att det var en hemsk sak för de inblandade. Men med Ed tändes väl min "modersinstinkt" (dvs detsamma som "flickvänsoro"), och jag blev allt mer orolig när jag hörde och läste om dessa saker. Jag fick hela tiden intala mej själv att inget skulle hända Ed när han var i luften, och trots att jag lugnade ner mej gnagde oron hela tiden i bakhuvudet. Efter Ed har jag inte ens vilja se åt ett flyglan, än mindre höra vad som händer eller kan ha hänt med något flygplan. Men nu dyker den här artikeln upp. Visst, allt verkar ju ha gått bra för alla inblandade, så inga större katastrofer har ju inträffat. Någon kanske undrar varför i hela fridens namn jag ens börjar skriva om det här? Men för mej är det en big deal. Jag har inte brytt mej så mycket om flygtrafiken efter Ed, även om jag fortfarande förstås inte vill att något ska hända honom. Men det ger mej nytt perspektiv på mycket. Det är väldigt svårt att förklara vad jag menar. Jag vet inte om jag själv vet vad jag menar. Men vad jag fick fram från Aftonbladets artikel, samt vissa saker jag fått berättat av Ed, så var nog det här ett mänskligt fel. Piloternas, eller teknikernas, det vet jag inte. Men om det skulle varit någor fel med planet skulle kraschen mycket väl ha kunnat varit mycket större. Och det skulle med all säkerhet inte ha landat så där bara före piloten "bestämde". Nu ska jag inte påstå att jag är någon sorts expert när det gäller flygplan. Absolut inte. Och nuförtiden har jag inget intresse för att ens lära mej mer om det lilla jag kan. Men jag menar bara att jag tyckte det verkade konstigt att planet ändå verkade landa ok, men bara lite för tidigt...? Jag vet inte. Kanske jag är helt ute och cyklar. Men hur som helst är det ändå väldigt lätt att begå misstag. Jag började bara undra vad Brittish Airways har för piloter riktigt. De är ändå det företaget de flesta piloter (iaf i England) strävar till att börja arbeta för.
Hur som helst. Slut filosoferat om det. Nu ska jag ta mej min Snickers och lyssna på bra musik på classicrock.virginradio.co.uk
=)
we overlive!
Min Linus... =D Gulle-vännen, som har tagit sej tid att fråga sin lärare om min "situation" med Heidi.. Det kommer att ta ett tag, eftersom Heidi bor i Gävle nuförtiden, och både Nanny och Lina (som är mina vittnen på det hela) inte heller bor i Uppsala, så polisen måste gå via flera distrikt för att få fram det hela.. Men det jobbar de på sa de när jag var dit i fredags och frågade hur det gick! Och så fort de har fått henne dömd för att ha öppnat min post så kan jag äntligen gå till tingsrätten och begära mina pengar tillbaka den vägen. That bitch is going down..! Haha.. Förlåt, så får man kanske inte säga.. Men efter allt hon gjort så förtjänar hon det.
Haha.. Mitt zen har visst släppt lite. Bitterheten bränner lite på ytan nu.. - igen. Jag vill inte riktigt det. Jag vill ha tillbaka mitt lugn. Lugnet som fick mej att se ljuset på andra sidan. Nu börjar det bli dimmigt runt om mej igen.. Damn... Fast lite glad är jag iaf. Jag har betalat av alla räkningar nu. Ja, jag har ju skulden kvar förstås.. Men alla andra räkningar (även vissa påminnelser som Heidi har orsakat t.ex. en elräkning från augusti som hon påstod sej ha betalat) är nu fixade! =) Nästa månad behöver jag alltså bara betala telefonräkningen och skulden! Gud, vad skönt! Och sen är ju biljetterna bokade och betalda till Dublin! Så lite av mitt zen ligger i grunden och gror... Jag får helt enkelt ta hand om det lite bättre så jag orkar hålla humöret uppe nu! But we overlive, som min Ängel brukar säga! Always! Får ta en pizza, glass och film-kväll någon dag bara..!
Imorgon flyttar jag in i källaren hos Pixies mamma. Så skönt! Nu känner man att man är på väg..! Det känns verkligen som att slutet på den här delen av mitt liv är till ända.
Det här är min Jonnys sista vecka på jobb, vilket alltså också är sista veckan jag kan sitta å tjattra med honom nätterna igenom! Hehe.. Min andra hälft på nätterna, min blivande man enligt Victor, Jonny... haha.. It's the end of an era..! Gonna miss you babe! ;) Får ta tillvara på den här sista veckan nu, och så får man ju hålla kontakten privat sen.. Hehe.. Med den blivande polisen! Kom ihåg att det är många fanstyg på Åland som behöver tas hand om, och de söker ju faktiskt poliser dit! Haha! :P
Dublin, we're on our way!! =D
Eller snart.. Den 25te februari för att vara exakt. Kl 0930 på morgonen från Arlanda. Min Ängel och jag! Det bara pirrar i kroppen (förlåt alla skåningar) av adrenalin! Vi är verkligen bokade och klara för avfärd nu..! Bara några få veckor kvar! Och med det kommer väl snart paniken. Jag ska säga hej då till alla. Där har jag ju kommit halvvägs iaf. Men gud... Mina vänner.. Mina älskade vänner. Fast vi ordnar med en dunderfest helgen före vi åker, så alla som vill får komma! Får bara finslipa detaljerna bara. Vet ju inte riktigt var vi skall vara. Sen måste jag hinna åka med Eppu till Borås, men det hinner jag nu när vi sköt fram resan några dagar. Vi måste packa allt. Fixa jobb. Ordna med boende. Fast det gjorde jag typ idag. Ed har ju tidigare erbjudit oss att bo med honom, så jag ringde honom precis när vi bokat biljetterna.
Ed, ja.. Hmm..
Jag hörde av honom en månad efter att vi gjorde slut. Jag hade precis lyckats intala mej själv att att jag gjorde slut var det bästa, och att jag skulle klara mej utan honom, när han hör av sej. ... Hela min värld rasade typ samman. Känslorna finns ju fortfarande någonstans, men jag vet inte om jag vågar "go down that road again"... Jag klarar inte av att den karln krossar mitt hjärta igen. Och ja, jag må ha överreagerat och varit envis på den punkten.. Men det var rättfärdigat! jag vill ha en karl som verkligen VILL vara med mej..! Är det för mycket begärt? Jag vill känna mej älskad..! Är det för själviskt? Hur som helst.. Att prata med honom under de senaste månaderna har varit både bra och dåligt. Han försöker, han försöker verkligen på alla sätt och vis bevisa för mej att han vill var med mej. Men jag.. Jag vet inte. Ju längre tid det tar, desto mindre känner jag för honom. Men jag verkar inte riktigt kunna släppa honom heller. Men hallå..! Jag? Jag har aldrig velat vara kompis med ett ex. Aldrig. Och inte för att det är jag som hör av mej till honom (med undantag för idag då), men varje gång jag pratar med honom så är det något som ändå hoppar fram i magen på mej. Sen kan det ju också vara ren förvåning över att han är så ihärdig. Han vill inte ge upp. Den envise jävlen. Men så har han ju alltid varit. Heh..
Men Dublin. Åh, vad härligt..! =D
Äntligen kommer man iväg..! Och jag kan inte sluta le..!!
Men några veckor jobb kvar innan den gyllene dagen kommer! Och idag är inget undantag.
Och för alla er som inte är skåningar och inte förstod min lilla ursäkt i början på inlägget; pirra är på skånska detsamma som att ... ehm... have some "quality time" with someone of the different sex. If you catch my drift. ;)
Onödigt...
Jag säger då bara det.. Jäkla sprit.. Vad det ställer till med ibland. Nu var det inte riktigt meningen att jag skulle bli FULL igår.. Jag skulle bara dricka någon öl med min ängel. Men ängeln har blivit sjuk, så jag gick till puben själv efter jobbet.. Slutade med att mina kära grabbar hivade fram shot efter shot och fyllde på mitt ölglas hela tiden.. Hah..! Visst blir man lite rund under fötterna efter det..! Äh, man lever bara en gång, eller hur..? Problemet är att jag inte riktigt kommer ihåg när och hur jag gick hem.. Hmm... Känns lite pinsamt att fråga grabbarna, men jag vill ju veta.. Man är ju redan ett mobbningsobjekt för killarna på jobbet, så dom kan väl få lite mer ammunition då.. Haha..! Man ska ju bjuda på sej själv! *smile*
Idag sitter man med en jäkla baksmälla då.. På jobb.. Jag mår inte illa, och huvudet sitter nog på plats, men kroppen skakar precis hela tiden, så folk tror ju jag har något fel.. Och inte känner jag mej social idag heller.. Så fort det kommer en gäst och jag måste stiga upp ur denna mysiga kontorsstol jag bosatt mej i för tillfället så morrar jag. Har ingen lust alls att vara glad och trevlig och framåt idag. Usch. Det bara är en sådan dag idag. Blä. Vill lägga mej i sängen och se på en bra film, linda täcket om mej och bara mysa med mej själv... Ja. Det ska jag göra. Så fort jag lyckas stiga upp ur stolen och så fort klockan blir 22:30. Mys. Säng. Sömn...
Flytt i helgen igen!
Och idag kommer min Ängel hem!!! =D
Tror jag iaf! Annars kommer hon imorgon..!
Kaffetåren den bästa är...
Medan jag sitter här, kl 07 på morgonen, och undrar vad det är som gör att jag vaknar så himla tidigt nuförtiden, så kan jag inte låta bli att fundera över hur olika vi människor är. Jag är en livsnjutare. Det har jag precis kommit fram till. Jag tar för mej av livet. Jag skäms inte för det jag gör, varför skulle jag det? Jag är en öppen människa, som försöker göra saker som ökar min livsglädje. Vissa skulle kanske säga att jag går för långt, har inga hämningar, att jag borde tänka mer på hur det jag gör ser ut utåt etc etc.. Men vadådå? Jag vill leva mitt liv på ett sätt som inte får mej att ångra något. Och det har jag gjort hittills. Nu ska jag inte säga att jag är felfri. Absolut inte. Jag har gjort världens misstag i mitt liv, men jag har lärt mej av det. När jag gjorde misstagen var det saker jag faktiskt ville göra. Jag följde mitt hjärta, ökade min livsglädje.
Det är ingen vits att gå igenom livet och vara olycklig.
Visst önskar jag nu att jag aldrig hade flyttat ihop med Heidi, men det var en motgång jag måste gå igenom. Bara jag får bort den delen av mitt liv nu, så kan jag gå vidare till nästa. Jag fattar bara inte vad Kronofogden håller på med, för trots att jag betalat av hälften av skulden, så minskar den inte..? Är räntan så hög? Då kommer jag ju att få betala av det där i resten av mitt liv..! *suck* Vilken jävla sits man sitter i... =(
Om jag nu skulle göra något som gör mej lite gladare igen. Ta min kaffekopp och lägg mej i sängen och se på en bra serie eller film... Butiker och diverse annat öppnar ju inte på tre timmar.. Måste ju gå till polisen idag och kolla hur det går med polisanmälningen på Heidi..
Det kan ju möjligtvis vara min nyfunna kaffedrickning som gör att jag vaknar så tidigt.. Hah..! Att man till slut skulle hamna i det träsket ändå..! Nå.. Pappa blir glad iaf... =)
Bye bye my darlings..!
Ja, nu har det blivit sagt. Hej då. Kom och hälsa på. Jag kommer att sakna dej.
Åh, jag kommer att sakna er!!
Jag har alltså varit på Åland och sagt hej då till min kära vänner där. Och så lite familj.. Jag flyttar om ca en månad, och då kommer jag inte att träffa mina vänner lika ofta. Inte för att jag nu sett dem så jätteofta medan jag bott i Uppsala, men då har avståndet iaf inte varit sååå långt. På något sätt har det känts som att jag har kunnat se dem när som helst om jag ville.. Men nu blir det så pass mycket svårare.
När mina föräldrar flyttade från Åland och jag inte längre hade ett "hem" kvar där så kändes det som att det var ok. Jag hade inget behov av att ha ett hem på Åland. Inget som höll mej där. Fel. Mina vänner fanns ju kvar. Visst, väldigt många har spritt ut sej runt Europa, men vissa av mina allra käraste vänner genom livet finns kvar. Och trots att jag inte ser dem lika ofta som jag skulle önska, så vet jag att de alltid funnits där, bara några timmar bort.. Visst kommer de fortfarande finnas kvar, men nu kommer det att vara så mycket krångligare att ta sej dit. Några timmar PLUS några timmar till.. =( Jag kommer att sakna dem. De har lämnat sina spår i mej. Jag är den jag är idag, för att jag haft helt underbara vänner som ställt upp för mej när jag behövt.
Som jag sa åt min "lillasyster" idag, när hon började gråta för att jag åkte iväg, det är inte Adjö. Det finns telefoner, mail etc.. Så visst kommer jag att ha kontakt med mina vänner. Jag måste bara lära mej att ta upp telefonen och slå deras nummer. Men jag känner mej själv. Jag är inte så bra på det som jag skulle vilja vara. Det är inte så att jag glömmer bort dem, inte så att jag har alltför mycket att göra, men det bara blir "bortglömt" ändå... Är jag så gammalmodig, så jag tycker att man ska träffas face-to-face, att telefoner och annan teknik är för opersonlig? Tycker jag att man får så dålig kontakt per telefon, så att jag till slut inte ids ens försöka hålla kontakten den vägen..? Jag tror jag till och med hellre skulle skriva riktiga brev istället för e-mail, men orkar jag det? Har jag tid för det? Så jag ber mina älskade vänner om ursäkt ifall ni tycker jag dissar er...! Det är verkligen inte meningen! Och jag ska försöka bli bättre! =D
Det var en tanke som slog mej igår. När jag satt och åt middag med Sussi och Frida. Hur olika vi är. Jag har vänner av alla karaktärer, och jag älskar dem lika mycket! Starka personligheter, som jag alltid kommer att ha nära hjärtat..! De vet att jag ställer upp för dem om de behöver något, och jag vet att jag har dem bakom mej! Riktig vänskap. Som varar för livet.
Nu håller vi kontakten brudar! Och grabbar!
Remember me as I'll remember you..!
You don't always have to trust...
Visst var det som jag i början misstänkte... Man höll igång bloggen ett tag, sen tappade man intresset.. Inte för att jag inte tyckte om att skriva, men det var inte samma sak längre... Vet ej varför. Det hände väl för mycket i mitt liv just då som gjorde att jag stängde av mej själv lite.. Intresset för att låta mitt privatliv bli en allmän diskussion försvann...
Men så är det väl med alla nya grejer man tar sej tid att göra... Det tog mej hur länge som helst innan jag gick med i Facebook till exempel.. Men visst gick jag med. Som alla andra. Till en början satt jag hela tiden där. Det blev ett maniskt beteende att varje gång man öppnade upp Explorer, så klickade man in sej på Facebook. Sidan ligger fortfarande i min "favoriter"-lista.. Haha.. Det började lugnt, jag letade reda på mina vänner.. Hittade många som jag saknat att ha kontakt med.. Efter det sökte jag efter fler personer jag känt i mitt liv; människor jag gått i skola med, som jag egentligen inte har något att göra med nuförtiden, vissa som jag var förvånad över att de ens kom ihåg mej.. Jag hittade vissa personer jag inte ens tycker om, några addade jag, medan vissa bara kändes fel att veta av.. Jag lade till app efter app, tills en gammal skolkompis som nu bor i Australien påpekade för mej att han aldrig sett någon med så många apps på sin sida. På den tiden kunde folk som gick in på min sida ta reda på det mesta om mej. Inga hemligheter, bara jag.. Rakt ut i cybervärlden... Hmm.. Kom sedan på att jag kanske ändå inte ska vara så öppen med vem jag är och vad jag gör.. Vissa saker ska inte alla veta. Inte bara för att jag inte vill känna mej "naken" där ute, men för att jag nu har tappat lite av min blåögdhet, och har märkt att det finns de som kan utnyttja dej om du är alltför "trusting"..
Som Heidi.
Jag vet inte vad det var som hände. Den människan bodde jag ihop med ett år, och hon visade sej vara en helt annan person än den jag trodde. Obetalda hyror, obetalda lån, manipulationer, lögner efter lögner, hon stal min post och till slut gick det inte längre att se vem hon var. Först påstod hon att hon försökte få fram pengar för att betala av skulden, men det kom undanflykter efter undanflykter, och nu har hon inte bara stulit saker av mej, hon undviker mej och pengarna lär jag inte se skymten av. Hon har dragit historia efter historia, och inget stämmer överens med det hon tidigare sagt. Jag vill inte tro illa om mina vänner, det har jag aldrig velat, men det här var bara för mycket.. Jag må vara blåögd och naiv, men jag vill alltid tro det bästa om alla. Hah! Vilken jubelidiot man är ibland..! Jag polisanmälde henne, och polisen är nu i full gång med att undersöka det hela. Man lär sej av sina misstag, eller hur är det man säger? Jag har flyttat ihop med en arbetskompis, som har varit en ängel genom hela det här! Hjälpt mej så gott hon har kunnat, och även om jag fortfarande ligger långt ner i skiten, så känns det bra att veta att det finns de som står bakom mej och stöttar mej!
Den ängeln ska följa med mej till Dublin.
Mina planer på att flytta dit har ju funnits ett tag, och nu känns det verkligen som att botten är nådd här i Sverige, och det är dags att dra vidare. Planerna är i full gång nu.. Vi har packat våra våra flyttlådor, vi ska flytta in i hennes mammas källare tills vi om ca en månad åker.
Jag ser ljuset i tunneln nu.
Tidigare var det svårt.
Det började ju med att Ed försvann ur mitt liv. Det var en lång historia, som krossade hjärtat på mej. Men jag kom över det. Till en viss del iaf...
Sen kom hyresskulden.
Och så allt med Heidi.
Sen blev det problem med Eppu och hur jag skulle lyckas få henne till Dublin.
Min ängel fanns dock där.. Samt mina andra arbetskompisar. Och så mina underbara gamla vänner förstås. Vet inte vad jag skulle gjort utan er!
Lina, stumpan, du är också en ängel i mitt liv! Tack för att du tar hand om min Eppu! VI ska ha så kul på skidresan!
Nanny, du är, och har alltid varit, min älskling! Det vet du! AHTU! :D
Pixie, min Ängel.. Behöver ja säga mer? Pizza, ice-cream and movie..! You and me babe, you and me!
Och Jonny.. Du och jag. Vi är ju ändå bra människor? Men vad är det med vissa av våra vänner? FFF (fuck fake friends)
Och så alla mina andra underbara vänner..! Svårt att vara deppad när man umgås med er och hör hur upprörda ni är för min skull!
Nu ljusnar det alltså.. Flytten närmar sej.. Skulden minskar hela tiden.. Det är nu 2008. Ett bättre år än förra året. Helt säkert. Det är nu det ska vända. Jag ska komma ur det här. Good things come to those who wait. =)
Jag har fått tillbaka lite av förtroendet till andra människor. Jag vet att jag inte alltid behöver tro gott om alla, behöver inte lita blint på alla som kallar mej sin vän... Men jag vet också att de som lyckas bevisa för mej att de verkligen finns där som mina vänner, de är värda den tilliten.
Hmm.. Jag har alltid varit öppen med vem jag är, och jag kommer nog i fortsättningen också att vara det.. Men hädanefter ska jag nog välja lite närmare vem jag är så öppen för.. "You gotta choose your friends more carefully" var det en vän till mej som sa. And yes Tommy, I will.