Bye bye my darlings..!
Ja, nu har det blivit sagt. Hej då. Kom och hälsa på. Jag kommer att sakna dej.
Åh, jag kommer att sakna er!!
Jag har alltså varit på Åland och sagt hej då till min kära vänner där. Och så lite familj.. Jag flyttar om ca en månad, och då kommer jag inte att träffa mina vänner lika ofta. Inte för att jag nu sett dem så jätteofta medan jag bott i Uppsala, men då har avståndet iaf inte varit sååå långt. På något sätt har det känts som att jag har kunnat se dem när som helst om jag ville.. Men nu blir det så pass mycket svårare.
När mina föräldrar flyttade från Åland och jag inte längre hade ett "hem" kvar där så kändes det som att det var ok. Jag hade inget behov av att ha ett hem på Åland. Inget som höll mej där. Fel. Mina vänner fanns ju kvar. Visst, väldigt många har spritt ut sej runt Europa, men vissa av mina allra käraste vänner genom livet finns kvar. Och trots att jag inte ser dem lika ofta som jag skulle önska, så vet jag att de alltid funnits där, bara några timmar bort.. Visst kommer de fortfarande finnas kvar, men nu kommer det att vara så mycket krångligare att ta sej dit. Några timmar PLUS några timmar till.. =( Jag kommer att sakna dem. De har lämnat sina spår i mej. Jag är den jag är idag, för att jag haft helt underbara vänner som ställt upp för mej när jag behövt.
Som jag sa åt min "lillasyster" idag, när hon började gråta för att jag åkte iväg, det är inte Adjö. Det finns telefoner, mail etc.. Så visst kommer jag att ha kontakt med mina vänner. Jag måste bara lära mej att ta upp telefonen och slå deras nummer. Men jag känner mej själv. Jag är inte så bra på det som jag skulle vilja vara. Det är inte så att jag glömmer bort dem, inte så att jag har alltför mycket att göra, men det bara blir "bortglömt" ändå... Är jag så gammalmodig, så jag tycker att man ska träffas face-to-face, att telefoner och annan teknik är för opersonlig? Tycker jag att man får så dålig kontakt per telefon, så att jag till slut inte ids ens försöka hålla kontakten den vägen..? Jag tror jag till och med hellre skulle skriva riktiga brev istället för e-mail, men orkar jag det? Har jag tid för det? Så jag ber mina älskade vänner om ursäkt ifall ni tycker jag dissar er...! Det är verkligen inte meningen! Och jag ska försöka bli bättre! =D
Det var en tanke som slog mej igår. När jag satt och åt middag med Sussi och Frida. Hur olika vi är. Jag har vänner av alla karaktärer, och jag älskar dem lika mycket! Starka personligheter, som jag alltid kommer att ha nära hjärtat..! De vet att jag ställer upp för dem om de behöver något, och jag vet att jag har dem bakom mej! Riktig vänskap. Som varar för livet.
Nu håller vi kontakten brudar! Och grabbar!
Remember me as I'll remember you..!