Dublin, we're on our way!! =D
Resan är bokad. Biljetterna betalda. Klart. Ingen återvändo. Nu åker vi!
Eller snart.. Den 25te februari för att vara exakt. Kl 0930 på morgonen från Arlanda. Min Ängel och jag! Det bara pirrar i kroppen (förlåt alla skåningar) av adrenalin! Vi är verkligen bokade och klara för avfärd nu..! Bara några få veckor kvar! Och med det kommer väl snart paniken. Jag ska säga hej då till alla. Där har jag ju kommit halvvägs iaf. Men gud... Mina vänner.. Mina älskade vänner. Fast vi ordnar med en dunderfest helgen före vi åker, så alla som vill får komma! Får bara finslipa detaljerna bara. Vet ju inte riktigt var vi skall vara. Sen måste jag hinna åka med Eppu till Borås, men det hinner jag nu när vi sköt fram resan några dagar. Vi måste packa allt. Fixa jobb. Ordna med boende. Fast det gjorde jag typ idag. Ed har ju tidigare erbjudit oss att bo med honom, så jag ringde honom precis när vi bokat biljetterna.
Ed, ja.. Hmm..
Jag hörde av honom en månad efter att vi gjorde slut. Jag hade precis lyckats intala mej själv att att jag gjorde slut var det bästa, och att jag skulle klara mej utan honom, när han hör av sej. ... Hela min värld rasade typ samman. Känslorna finns ju fortfarande någonstans, men jag vet inte om jag vågar "go down that road again"... Jag klarar inte av att den karln krossar mitt hjärta igen. Och ja, jag må ha överreagerat och varit envis på den punkten.. Men det var rättfärdigat! jag vill ha en karl som verkligen VILL vara med mej..! Är det för mycket begärt? Jag vill känna mej älskad..! Är det för själviskt? Hur som helst.. Att prata med honom under de senaste månaderna har varit både bra och dåligt. Han försöker, han försöker verkligen på alla sätt och vis bevisa för mej att han vill var med mej. Men jag.. Jag vet inte. Ju längre tid det tar, desto mindre känner jag för honom. Men jag verkar inte riktigt kunna släppa honom heller. Men hallå..! Jag? Jag har aldrig velat vara kompis med ett ex. Aldrig. Och inte för att det är jag som hör av mej till honom (med undantag för idag då), men varje gång jag pratar med honom så är det något som ändå hoppar fram i magen på mej. Sen kan det ju också vara ren förvåning över att han är så ihärdig. Han vill inte ge upp. Den envise jävlen. Men så har han ju alltid varit. Heh..
Men Dublin. Åh, vad härligt..! =D
Äntligen kommer man iväg..! Och jag kan inte sluta le..!!
Men några veckor jobb kvar innan den gyllene dagen kommer! Och idag är inget undantag.
Och för alla er som inte är skåningar och inte förstod min lilla ursäkt i början på inlägget; pirra är på skånska detsamma som att ... ehm... have some "quality time" with someone of the different sex. If you catch my drift. ;)
Eller snart.. Den 25te februari för att vara exakt. Kl 0930 på morgonen från Arlanda. Min Ängel och jag! Det bara pirrar i kroppen (förlåt alla skåningar) av adrenalin! Vi är verkligen bokade och klara för avfärd nu..! Bara några få veckor kvar! Och med det kommer väl snart paniken. Jag ska säga hej då till alla. Där har jag ju kommit halvvägs iaf. Men gud... Mina vänner.. Mina älskade vänner. Fast vi ordnar med en dunderfest helgen före vi åker, så alla som vill får komma! Får bara finslipa detaljerna bara. Vet ju inte riktigt var vi skall vara. Sen måste jag hinna åka med Eppu till Borås, men det hinner jag nu när vi sköt fram resan några dagar. Vi måste packa allt. Fixa jobb. Ordna med boende. Fast det gjorde jag typ idag. Ed har ju tidigare erbjudit oss att bo med honom, så jag ringde honom precis när vi bokat biljetterna.
Ed, ja.. Hmm..
Jag hörde av honom en månad efter att vi gjorde slut. Jag hade precis lyckats intala mej själv att att jag gjorde slut var det bästa, och att jag skulle klara mej utan honom, när han hör av sej. ... Hela min värld rasade typ samman. Känslorna finns ju fortfarande någonstans, men jag vet inte om jag vågar "go down that road again"... Jag klarar inte av att den karln krossar mitt hjärta igen. Och ja, jag må ha överreagerat och varit envis på den punkten.. Men det var rättfärdigat! jag vill ha en karl som verkligen VILL vara med mej..! Är det för mycket begärt? Jag vill känna mej älskad..! Är det för själviskt? Hur som helst.. Att prata med honom under de senaste månaderna har varit både bra och dåligt. Han försöker, han försöker verkligen på alla sätt och vis bevisa för mej att han vill var med mej. Men jag.. Jag vet inte. Ju längre tid det tar, desto mindre känner jag för honom. Men jag verkar inte riktigt kunna släppa honom heller. Men hallå..! Jag? Jag har aldrig velat vara kompis med ett ex. Aldrig. Och inte för att det är jag som hör av mej till honom (med undantag för idag då), men varje gång jag pratar med honom så är det något som ändå hoppar fram i magen på mej. Sen kan det ju också vara ren förvåning över att han är så ihärdig. Han vill inte ge upp. Den envise jävlen. Men så har han ju alltid varit. Heh..
Men Dublin. Åh, vad härligt..! =D
Äntligen kommer man iväg..! Och jag kan inte sluta le..!!
Men några veckor jobb kvar innan den gyllene dagen kommer! Och idag är inget undantag.
Och för alla er som inte är skåningar och inte förstod min lilla ursäkt i början på inlägget; pirra är på skånska detsamma som att ... ehm... have some "quality time" with someone of the different sex. If you catch my drift. ;)
Comments
Trackback