Insikt
Ni vet när man ser ett sånt där otroligt gulligull par i parken eller på bussen eller på stan. Ett sånt där par som man på ett sätt hatar för att de så öppet älskar att vara med varandra. Som man tycker att kan gå hem och göra sånt i sin egen privathet. Men som man egentligen är lite smygsvartis på för att de just är så himla söta ihop. Ett sånt där par som man själv egentligen vill vara en del av. Som man vet att man hatar bara för att man inte har det själv.
Ja, ni vet.
Ett sånt par satt en par rader framför mej i bussen idag på väg hem från jobbet. Glada. Lyckliga. Kära. Kramgoa.
Och då kom den där känslan. Helt naturligt. Men åh, get a room, men åååh, vad jag också vill sitta och kramas och pussas sådär...
Sen slog det mej. Och jag satt där med ett leende på läpparna. Ja, slog och slog, det vibbade till i telefonen och jag fick ett litet sms var väl mer vad som hände. Men där satt jag och tittade ur ögonvrån på paret framför mej, och läste mitt fina sms, och kom på att jag ju ÄR en del av ett sånt par. Jag behöver inte vara svartis. Jag behöver inte hata dem. Folk kan få hata mej. Det är ok. Folk kan få vara svartis på mej. Bara för att jag har en karl som öppet visar hur mycket han tycker om mej. Ja, nu var ju inte sms:t riktigt ett öppet visande, haha, men ni förstår vad jag menar.
Jag är glad. Lycklig. Kär.
Kramgo. :)
Comments
Postat av: Lina
och det där är mannen du är kär i? ;)
Vad roligt att du är så lycklig!!
Trackback