What a week...!
Ja, då har man skidat då! Festat och skidat. And that's about all we did! ;)
Hur kul som helst hade vi, och visst känns det tråkigt att vara tillbaka i "vardagen". På ett sätt känns det ju bra också förstås, en vecka till med det gänget och man skulle nog ha krälat hem.. Plus att det bara är två veckor kvar nu tills vi bor i Dublin! Två veckor! Min sjunde sista natt på jobbet är på gång! Kan ni förstå?? =) The countdown begins! Och det känns nervöst. OTROLIGT nervöst. Det känns som om tiden bara rinner iväg, precis som den gjort dessa senaste månader. Jag jobbar den här veckan, sen åker jag med Eppu till Borås och sen har vi fest och vips så bor vi på Irland.
Jag sitter här, med knappt några gäster på hotellet. Bara runt hundra personer. Händerna darrar för att jag har abstinens på något att göra. Och inte bara därför. Jag skulle lugnt kunna och sitta med bokningar eller något, men kroppen har för mycket adrenalin av nervositeten, så energin flödar från fingerspetsarna enda ner i tårna. Jag vill göra något! Något så att nervositeten släpper! Springa ett varv runt kvarteret låter som en idé, men jag kan ju inte lämna hotellet. Det enda jag kan sitta och tänka på just nu är att jag snart är där! Snart lever jag drömmen på den lilla ön jag alltid velat bo på! Och då kan jag inte hjälpa det! Adrenalinet susar fram ur ingenstans! Fjärilarna i magen fladdrar så att jag knappt kan äta! (inte för att kocken hade lagat någon mat åt mej idag ändå... haha...) Men visst kniper det lite också på ett lite obehagligt sätt... Vårat boende sket sej. Visst, det hade jag nog på känn också. Jag hade dock hoppats att han skulle vara något att lita på till slut iaf. Ed fick aldrig tag på någon egen lägenhet, så vårt tillfälliga boende hos honom blir ju inte av. Han erbjöd förstås (efter att jag besviken "skällde ut" honom för att han återigen lovat något han inte kunde hålla) att vi kunde slagga på soffan med honom, José och Pablo. Visst, en soffa skulle duga utmärkt för oss, och jag känner ju José och Pablo så pass väl att jag vet att vi skulle klara av det ett tag. Men Ed.. Njäe.. Nu har jag fått nog av hans tjafs. Han säger att han vill ha tillbaka mej, men lyfter inte ett finger för att bevisa det, och när han väl försöker med något, så lovar han som sagt något han inte kan hålla. Även nu lovade han att vi kunde komma dit förrän han ens pratat med de andra två. Han skulle höra av sej idag om det efter att han pratat med dem, men .. haha.. att jag någonsin har litat på den karln? Och det som gör mej mest arg är att jag ändå inte är arg. Jag visste det redan. Att jag inte kan lita på honom. Men jag försökte ändå ge honom den chansen.. Och det som känns så hemskt är att vi ändå är beroende av det där erbjudandet. Vi HAR ju ingen annanstans att bo. Oh, FUCK!! Men jag får försöka vara positiv helt enkelt. Jag flyttar ju dit iaf! =D
And God is it gonna be good!